Jag är alldeles vansinnigt förtjust i det skrivna ordet. Jag inspireras otroligt av ord och text. Mitt favoritspel är alfapet. Jag önskar ibland att jag var lika bra på att skriva och uttrycka mig helt korrekt som jag är på alfapet. Jag skulle vilja utveckla mitt sätt att skriva. Men finner aldrig riktigt ron. Börjar men tappar tålamodet och modet. Då blir de ofta ett snabbt blogginlägg där jag bara låter mina fingrar kila över tangenterna och dansa efter tankarna. Tanken är oftast snabbare än mina fingrar. Så ibland blir det lite som det blir-ett ord som glöms, märkliga meningsbyggnader och syftningsfel. Det ändå är min röst, min lust, mitt uttryckssätt som präglar Sannas Värld. Så oavsett felstavningar och felaktig grammatik är det här ärligt och kärleksfullt. Det är det som är meningen. Därför gillar jag bloggandet i stort. Enkelt, personligt, nära och snabbt. Det finns en blogg för allt och alla i stort sätt. Det inspirerar mig och jag har under mina bloggår fått en massa fina kontakter i min blomstervärld som jag aldrig fått annars. Fantastiskt faktiskt.
Om jag kunnat hade jag skrivit mina inlägg för hand. Rätt upp och ner. Här och nu.
Förmodligen skulle jag kladda små blommor, fjärilar, hjärtan, änglar, streckgubbar/gummor och annat lättritat strunt runt om mina spretiga bokstäver och konst-närligt (-igt) sammansatta ord medan jag funderade på vad jag skulle skriva härnäst.
 |
Redan då. Även mina tidigaste pojkvänner kände till min passion för citat.
Det här var också killen som gav mig en vild bunt eterneller
från sin mammas trädgård. För
då behövde han "bara" ge blommor en enda gång. Jag var 17 och han 18.
Vi var ihop urlänge....5 månader. |
För det vackraste och finaste jag vet är en handskriven lapp eller ett brev. Det hör nästintill det förgångna. Jag skriver lappar, brev, kort och har fortfarande en "Riktig" kalender där jag kan skriva med fina pennor, tusch i olika färger och klistra in märken på dagar som är extra speciella och betydelsefulla. Mina tjejer gör faktiskt detsamma.
 |
Jag har en låda med gamla brev och kort. Jag tar fram dem då och då.
Jag kan inte förmå mig att slänga dem.
Det ligger så många känslor i denna låda.
Glädje, sorg och kärlek. |
Det känns gammeldags, äkta, gulligt och fint. Jag kommer fortsätta skriva förhand mycket och ofta.
 |
Min bror är författare. Han skriver fortfarande för hand, ritar och dedikerar.
Han vet också vad jag sparar på liksom min syster.
Kan aldrig få för många ord, nycklar och dörrar. |
Så småningom kanske mina framsteg och mognad i det skrivna ordet kommer smygande av sig själv. När jag tänker för mycket blir det allt fullt av prestige och krav. Jag blir hämmad och tappar inspiration och lusta.
 |
| Jag saknar handskrivna brev med mitt namn och adress. |
Fortsätter som jag brukar sålänge.
 |
| Jag saknar de där oskyldiga kärleksbreven. |
Direkt, härligt, ärligt och framförallt när jag känner mig full av vällust för mina betraktelser. Som ni märker är det relativt ofta jag känner att jag har något att förmedla. I tid och otid.
Efter det här inlägget - som blev till av bilder från ett surfande bland tårtdrömmar - kommer jag beställa ätbart bläck. Jag skall skriva något genomtänkt och äkta förhand med vackra kråkfötter på mina kommande tårtor till nära och kära. För förutom en fallenhet för blommor, ord finns en böjelse för söta bakverk.
P.S
 |
Ett "puss" på en gul postit-lapp upptäckte jag i min väska efter en tid.
Hade ingen aning vem som var författaren och vem den kom ifrån.
Trodde det var från mina tjejer-eftersom jag alltid packar överraskande
lappar i deras väskor när de reser-men kände inte igen skriften. Det visade sig vara en kollega hos en av mina "kunder". Det värmde otroligt. |
Det är så enkelt att visa uppskattning och kärlek.
 |
| Pepp-lapp och uppskattning från chefen funkar. |
Det ligger på något sätt mer tyngd i det handskrivna. Någon har tagit sig tid. Jag tycker om beundrande och gillande sms och mail också. Jag skickar många sådana spontant. Men det är något alldeles speciellt med snirkliga personliga bokstäver. D.S
