Hej blomsterfolk och andra vänner,Nu var det alldeles för längesen jag skrev. Nästan ett år. Går tiden så fort? Har snart fyra hela säsonger gått och är på väg tillbaka?
Fick sådan ofantlig lust att skaka liv i min blomstervärld i cyberrymden igen. Kikar nyvaket och läser nyfiket på mina gamla inlägg för att kittla sinnena. Har jag något att förmedla? Är det någon som läser?
Når jag en enda blomstersjäl är jag jätteglad. Jag tycker om mina bilder och jag tycker om mina ord. De båda är jag rätt upp och ner. Här och nu. Mer vilt än tamt många gånger. Inga direkta omskrivningar utan hur jag känner i skrivandets stund. Jag vill hejda mig från att snubbla på tanken kring grammatik. Jag vill flöda. Visst kan det bli syftningsfel, stavningsmisslyckande, påhittade ord, kommafel och andra fel. Men detta är ju min blogg och inget annat. Här får du ta del av mina blommor, mina arbeten, mina känslor, mitt sätt att se på min blomstrande omvärld och mina resor. Mina äventyr i stort och smått.
Hur jag förhåller mig till och hur jag närmar mig juvelerna i naturen- blommorna, kvistarna, mossan, barken, skogen. Hur jag oftast förvildar det tama för att jag har svårt att låta bli. Hur jag älskar det som blivit över. Min förundran av det förgängliga.
Min rebelliska lust att bryta mönster. Våga tänka utanför mina gränser. Det fungerar ibland, då och då inte alls. Dock är det det roligt att försöka. Lära mig. Utmana mig och förmodligen andra i min blomstrande närhet. Nyttigt är det att misslyckas. För gud så tråkigt om allt blev operfekt perfekt redan från början ;) Jag behåller min nyfikenhet och mitt naiva skapande.
Nu väcker jag mig själv sakta och försiktigt samtidigt som jag krattar bort löv från de vilande rabatterna. Tänker på att det är viktigt med ett långsamt uppvaknande. Trädgården får vakna i sin egen takt. Precis om jag. Måste ge mig tid och utrymme för att skriva när det känns i hela kroppen och pirrar i fingrar och knopp.
Jag kommer dela med mig av lite gammalt- som fortfarande känns inspirerande och aktuellt- till att börja med. Ha en underbar söndag. Vi hörs snart igen/ Vårpirr och blomstervärme. Sanna
söndag 7 juni 2015
Glöm mig inte
Mina drömmar om att få sätta mig ner och låta flödet komma utan att jag behöver anstränga mig har strålat med sin frånvaro. Våren har varit blomstrande men tidsfattig för annat som lockar mig.
I lördags fick jag plötsligt lite tid tillövers efter en urtrevlig studentmottagning för nära och kära. Tänk att något så självklart som tid kan kännas så enormt lyxigt. Jag älskar den där tiden som känns som en present.
Den finaste tiden jag kan få när det varit extremt galet omkring mig.
Tog min kamera och smög ut till den överblivna trädgårdsfesten. Bord, omkullvälta stolar, vaser, små röda slattar kvar i läppstiftskyssta vinglas, tomma gröna ölflaskor, renskrapade tårtfat, hopknycklade servetter med svenska flaggan på, en sked i gräset, flaggspelen i träden och flaggan!
"Shit" vi glömde flaggan! Farfar hade inte varit nådig - inte pappa heller- om de vetat att flaggan inte hade halats klockan 9. 21 hours, sharp! Oj! den vajade långt efter solnedgång kan man ju säga.
Det är något alldeles extra vackert med det där som känns lite övergivet. Det kvarlämnade. Känslan av skratt och intima samtal mellan småfolk & unga vuxna & äldre vuxna levde kvar där bland ensamma och lämnade förgätmigejblå fleecefiltar. En förnimmelse av det som varit förbaskat trevligt.
Fredagen var kvarglömd i vår trädgård där sommarvärmen hade bevarats långt in på småtimmarna av de där värmande filtarna.
Jag tog tiden att sakta plocka upp. Njuta av lugnet att fota utan att någon förväntade sig att det skall gå undan. "Men mamma... nu!?...ta det fort då..."
Jag tycker det är himla underbart när jag får befinna mig helt ostörd i min bubbla. I mitt tillfälliga vakuum av egentid.
För visst är en klassiskt vit såssnipa från Gustavsberg med citronmeliss, kvistar av krusbär, oregano, funkia och förgätmigej helt vansinnigt vackert!?
Hur kunde jag missa detta när jag höll på -i dagarna 4-i denna blomstrande studenttid!? Hur väldigt fint det blir med det som finns i naturen och trädgården.
Min trädgård har ropat på mig hela våren: Glöm mig inte!! Så har jag gjort det. Men tiden har lagts på annat. Zetas trädgård har tagit mycket av min
vår-tid. Det har varit en mycket fin tid. Är fortfarande. Jag fullständigt älskar mina kunder. Ni som handlat av mig... TACK för handslagen, kramarna, den där handen på axeln - för er har varenda sekund varit en total blomstervärme. Tack för att jag har fått coacha er till balkong, altan och trädgård. Fått vara med att skapa just era kommande sommarkänslor. Ingen är den andra lik och jag växer och utmanas, lär mig av varje möte.
Mina kollegor är fantastiska. Att beskriva det jag känner för många av dem är rent omöjligt. Jag har förmodligen fått vänner för livet - såhär mitt i livet. Vilken gåva. De kommer nog aldrig glömma mig.
Jag glömmer aldrig Er som är här och läser mina nu väldigt sporadiska inlägg. Ger mig Er tid. Evinnerligt tacksam¨- för jag vill skriva. Inspirera. Peppa mig själv och Er att allt är möjligt i min värld. Ge Er mina ögonblick.
Nu ska jag baka maränger med mina flickor. Jag har saknat att ge dem min tid också.
Blomsterkärlek/ Sannna
