Like Kandy for the eye

Offerblommor i hinkar.

På rad. På fat.

Urvackra. Betagande och helt fantastiska lotushuvuden.

En hel gata av små enkla stånd fyllda med lotus och annat blomstersmått.

Till gudarna. 

Min blomstersjäl faller alltid pladask för lotusen. Den har visat sig här i min blomstervärld tidigare. Från mina resor i länder där de symboliska är mer påtagligt än här hos oss.

Det sägs att där Buddha satte ner sina fötter blommade lotusen - i varje steg. Vackert inte sant? 

Det vilar något magiskt över lotusblomman i mängd. Lockande för mig såklart. Ett lätt habegär rusar alltid genom ådrorna och jag bara måste...

För några få kronor får du ett fång i din hand. 

Det är ren och helt förnuftig lycka med lotus "en masse". 

Symbolen för andlig utveckling. 

Den växer ur grumliga & gyttjiga vattnen raka ,stolta & vackra för att möta solen. 

När lotusen blommar i ett dyigt dike träffar det mig så djupt in i mitt blomsterhjärta. Jag tappar andan för en stund och blir stående orörlig. 

Sen bryts ögonblicket och jag börjar rota i min ryggsäck efter min ständiga följeslagare;  Mrs Nikon och Mr Apple. 

För att jag så gärna vill dela med mig av det jag ser. Förmedla min kärlek till en bit av min värld. Mina "wow-moments" är för mig skatter som jag bevarar djupt och för alltid. Vissa säger att den där stunden förstörs av att ideligen fotografera. För mig är det långt ifrån något som fördärvas. Snarare tvärtom. Jag kan uppleva känslan om och om igen genom att promenera tillbaka till just den stunden precis innan kamera-klicket. Jag kan återkalla just denna stund då jag sitter och dricker färskpressad citronjuice med lilla fröken M på ett gammalt klassiskt kolonialt hotell i Kandy, Sri Lanka, och betraktar.  Hur jag häpnar över sällsamheten i att sälja lotus till gudarna. "Like Kandy for the eye". Plus att det kittlar till djupt därinne. 

Det sägs att Buddhas tand finns i en kista i templet bredvid. Men vi tyckte det var lite dyrt att gå in för att titta på en ask vi stannade utanför och tittade på lotusfolket istället. Så nära det gudomliga kan ju en blomstermänniska knappast komma.

Blomsterkärlek /Sanna

En trädgård

En ensam stol kan vara så väldigt inbjudande i vilket sammanhang som helst. Undrar förstås om inte en avsides lämnad enkel plast stol i en trädgård -bortom hetsig trafik i ett exotiskt och varmt underbart land- ändå lockar ännu mer än någon annan sittplats. För vem vill inte sitta helt solokvist under en palm på en sådan magisk plats?

Där våra skynken hänger på tork och där en brokig skara bouganvilla slåss om att skapa ett blickfång.

Där den livslevande gräsklipparen ser till att gräset tuktas sakta.

Vem vill inte stanna till en stund i en sådan trädgård? Jag fick. Vi fick. Jag och lilla M. 

Vi hörde av en fin vän till familjen. Hon sa: Kom och bo där vi bor!

Så det gjorde vi. Och vi stannade. Stannande. En natt blev till fyra.

Ett guesthouse med en trädgård är svårt att flytta ifrån. 

Vi boade in oss ordentligt. 

Levde med underbara och spännande människor som "hemma". 

Delade tid och utrymmen. 

Tiden gick långsamt och dessa dagar kändes som veckor vilket var helt fantastiskt. Jag undrade stilla varför dagarna faktiskt kändes riktigt långa.

 Jag hann njuta av detaljer och ögonblick. Betrakta. Lyssna. 

Den enda förklaringen är/var att jag faktiskt landade. Att jag efter en otroligt turbulent tid- i mitt blomsterkaotiska liv- faktiskt hade varvat ner. Släppt och låtit mig själv vara.

Jag fick vara för mig själv och ingen störde när jag gick runt med kameran och njöt. 

Grannpojkarna kämpade med sin egentillverkade drake. En trädgård omgiven av palmer är inte direkt en drakflygarvänlig omgivning. Men för mig var deras envishet och leenden det finaste jag kunde uppleva just då. 

Kanske får jag ett speciellt uttryck, sänder ut osynliga signaler: Jag är i min bubbla nu. Sannatid. Egentid. 

Tänk den som hade en egen papaya. Tänk om....Det är sådana små reflektioner som går genom mitt huvud när jag flyter iväg i mina tankar.

 Enkla sköna tankar kring en exotisk natur.

Och varför sattes konservburkar på de vackra enkla staketen? Återvinning? Fågelskrämma? Tjuvlarm? Eller var det barnen?

Jag skulle förmodligen aldrig ens tänka tanken att det var något vackert med kantiga, vassa, öppnade, tomma konservburkar om jag inte stannade upp. För visst var det något som störde mitt öga? I allt intensivt djungelgröna skapade de ojämna pinnarna med de metalliska hattarna något oförväntat. Det var helt enkelt fint på sitt sätt. 

Nu är jag tillbaka hemma igen till den svenska trädgårdssäsongen. Jag måste dock erkänna att jag kan föredra den exotiska enklare trädgårdslunken än den hysteri jag vet väntar mig. Det jag vill påminna om är att plantera, odla, fixa, dona för din skull. I ditt tempo. För dig-inte för någon annan. Strunta i vad andra säger och tycker. Strunta i vad som syns i magasin eller vad en och annan trendguru påstår gäller i år. Gör som du vill. För att du skall njuta av ditt uterum-stort som litet. Gillar du brokigt, färgstarkt och galet osammanhängande. Kör på bara! Våga också prova något nytt. Det är kul. Jag lovar. 

En trädgård. En uteplats. En balkong. En plätt. En plats i solen skall vara ditt andrum, din plats på jorden att finna ro -den skall inte vara ett showroom för prestationskrav.

Om ni vill rådfråga, få tips eller bara någon som lyssnar in er vision så finns jag på Zetas Trädgårds "småblomsavdelning" (dvs Årstidstorget) från måndag. Kom och prata med mig. Nu kör vi.

Vi ses.

Blomsterkärlek till Er alla.

Bilderna är från Senya Guesthouse Midigama Sri Lanka förra veckan.

Så var det dags

Så var det dags.

De trötta floristfötterna har varit instängda med strumpor och skor alldeles för länge. De behöver luftas, vifta lite och ta ett dopp i strandbrynet.

Lämna sina avtryck på en annan plats på jorden. Där dessa fötter inte varit ännu. Nya stigar, nya vägar och nya äventyr. Det skall bli så underbart härligt.

Tar med mig kameran.Dokumenterar mina betraktelser. 

Låter ögonen lockas av det denna blomsterperson tycker är vackert och det som hon kanske inte trodde hon tyckte hade skönhet. Men som visar sig vara det allra underbaraste hon har sett. Just sådana intryck som plötsligt förändrar hennes sinnesintryck för sin omvärld. Det skall hon ägna sig åt- Upplevelser.

Jag kommer vara närgången. Vill känna doften, strukturen och smaken av en härlig blomstervärld. Den där exotiska prakten som tar mig med storm. Som får det att kittla i varenda blomsternerv. Min nyfikenhet törstar efter känsla av djungel och färg. Mycket färg. Kryddigt och hett.

När ni kikar in här och kollar av vad jag har  för mig just nu. Då -just då -befinner jag mig på Sri Lanka. Kanske kikar jag upp i en palm för att jag tyckte jag såg Herr Nilsson kila förbi. Eller så sitter jag bara i vattenbrynet med fötterna i sanden och ser när solen går ner och tänker: Så här brukar jag göra och det blir så bra så.

Vi hörs.
Ciao/Sanna

P:S Bilderna är från Mykonos Grekland vecka 37 September 2014

Grekiskt vitt

Mjuka rustika knöliga grekiska vita ytor. Mina händer kan aldrig hålla sig vid mina sidor. Jag måste känna. Jag låter mina händer sakta vandra över väggar och murar. Jag blundar. Mina känsliga händer memorerar och registrerar varenda detalj. Kallt, varmt, hårt, buckligt, strävt, slätt, skrovligt, mjukt.

Liksom mitt visuella intryck kan sättet vad mina ömsinta blomsterfingrar upplever ge mig samma upplevelse. 

Jag känner en eufori av något som jag har lite svårt att sätta ord på. Jag påminns om ord som Lilla M -som nu är 21- alltid frågade när hon stod inför något nytt och spännande som tre-åring: "Vad luktar det, vad smakar det, får jag känna?" Hennes nyfikenhet på världen rymdes i dessa små frågor för allt som hon stötte på.

Krukor i fetaostvitt lockar absolut också smaksinnet. Men jag undrar hur det skulle uppfattas om jag började slicka på en vacker kruka i hopp att den skall smaka grekisk yoghurt.

Men tänk att ha ett hus som ser ut som en fetaostkub! Btw utsnyggt till grekisk terrakotta och patinerat trä. En naturstensmur är en önskan jag har och så förstås av grekisk sten och då gärna med spår från något gudomligt.

Känns inte dessa enorma vita urnor helt gudlikt majestätiska!? 

Vackert till värme och soltörstande växter. En rejäl musse-pigg-kaktus i vitt är lite av en dröm. Barndoms-feelings för min del - från svunna tider i heta länder. Därav min soltörst, kaktuskärlek...

....och en fullständigt galen förälskelse till enorma urnor i terrakotta. 

Over-sized är och förblir coolt. Både till det lilla huset och det stora. 

Smått och vitt funkar. 

Dock gillar jag magnum-krukor i vitt. Knotiga och helt fantastiska olivträd gör sig verkligen i bastant & vitt.

Jag är en väldigt brokig blomsterperson. Jag tycker om olika. Vårt hem är fyllt av allt möjligt. Framförallt från vårt resande. Dock består grunden av flera nyanser av vitt. Det ger oss spelutrymme att variera oss.

Men något som jag faktiskt tycker mindre om och finner ganska tråkigt är att varenda hus på vår tidigare mångskiftande gata - som började ta sin form på mitten av 1930-talet - har byggts om och målats vitt. Så sorgligt kan jag tycka att på 20 år står det nästintill bara vita nyfunktionalistiska sockerbitshus med inslag av trä. Det finns förstås "äkta" funkishus också - de tokgillar jag. Men när gamla rara fina trähus har blivit vitputsade och frykantiga!? 

Känns det bara väldigt mycket i hjärtat att man har tagit bort husets själ. Har man inte byggt om och ut i fyrkanter har man ändå målat vitt. Kan säga att det engelsktröda mushuset med sina olivgröna fönsterramar sticker ut. 

Jag tycker om historia och något som förmedlar en saga ju. Om det gamla huset är fullt, trasigt och jättetråkigt kan vi absolut göra om - göra nytt -bygga nytt - måla nytt. Men slingrar sig en trend av något och alla gör likadant är det bara dystert.

 Jag tycker om att bevara det som är fint. 

En burk vit färg kan förstås ändra på uttryck och förvandla en stor kruka till något väldigt iögonfallande. Även i vitaste vitt. Framförallt på en grekisk ö i solvarma september.

Kan inte låta bli att leka med tanken att grekiskt vitt har en mytologisk symbolik och tanke.

Zeus förvandlade sig till en stor, vacker, muskulös & frestande vit tjur när han blev helt betagen av en prinsessa som plockade blommor på en äng. Prinsessan blev givetvis lockad att hoppa upp på den ståtliga vita tjurens rygg som genast rövade bort henne i en hast över en hel kontinent. Prinsessan Europa hamnade på Kreta och födde Zeus barn.

En otrolig vacker ö i skiftningar av vitt vecka 37 2014. Mykonos. Tror faktiskt att det är topp 1 hittills. Denna ö var som att kliva in i ett grekiskt vykort. 

Det kommer mer senare och i färg.

Ha en härlig lördag. 

Kram Kram/ Sanna. P.S Jag försöker ta seden dit jag kommer klart att jag packar grekiskt vitt i väskan;)