En trädgård

En ensam stol kan vara så väldigt inbjudande i vilket sammanhang som helst. Undrar förstås om inte en avsides lämnad enkel plast stol i en trädgård -bortom hetsig trafik i ett exotiskt och varmt underbart land- ändå lockar ännu mer än någon annan sittplats. För vem vill inte sitta helt solokvist under en palm på en sådan magisk plats?

Där våra skynken hänger på tork och där en brokig skara bouganvilla slåss om att skapa ett blickfång.

Där den livslevande gräsklipparen ser till att gräset tuktas sakta.

Vem vill inte stanna till en stund i en sådan trädgård? Jag fick. Vi fick. Jag och lilla M. 

Vi hörde av en fin vän till familjen. Hon sa: Kom och bo där vi bor!

Så det gjorde vi. Och vi stannade. Stannande. En natt blev till fyra.

Ett guesthouse med en trädgård är svårt att flytta ifrån. 

Vi boade in oss ordentligt. 

Levde med underbara och spännande människor som "hemma". 

Delade tid och utrymmen. 

Tiden gick långsamt och dessa dagar kändes som veckor vilket var helt fantastiskt. Jag undrade stilla varför dagarna faktiskt kändes riktigt långa.

 Jag hann njuta av detaljer och ögonblick. Betrakta. Lyssna. 

Den enda förklaringen är/var att jag faktiskt landade. Att jag efter en otroligt turbulent tid- i mitt blomsterkaotiska liv- faktiskt hade varvat ner. Släppt och låtit mig själv vara.

Jag fick vara för mig själv och ingen störde när jag gick runt med kameran och njöt. 

Grannpojkarna kämpade med sin egentillverkade drake. En trädgård omgiven av palmer är inte direkt en drakflygarvänlig omgivning. Men för mig var deras envishet och leenden det finaste jag kunde uppleva just då. 

Kanske får jag ett speciellt uttryck, sänder ut osynliga signaler: Jag är i min bubbla nu. Sannatid. Egentid. 

Tänk den som hade en egen papaya. Tänk om....Det är sådana små reflektioner som går genom mitt huvud när jag flyter iväg i mina tankar.

 Enkla sköna tankar kring en exotisk natur.

Och varför sattes konservburkar på de vackra enkla staketen? Återvinning? Fågelskrämma? Tjuvlarm? Eller var det barnen?

Jag skulle förmodligen aldrig ens tänka tanken att det var något vackert med kantiga, vassa, öppnade, tomma konservburkar om jag inte stannade upp. För visst var det något som störde mitt öga? I allt intensivt djungelgröna skapade de ojämna pinnarna med de metalliska hattarna något oförväntat. Det var helt enkelt fint på sitt sätt. 

Nu är jag tillbaka hemma igen till den svenska trädgårdssäsongen. Jag måste dock erkänna att jag kan föredra den exotiska enklare trädgårdslunken än den hysteri jag vet väntar mig. Det jag vill påminna om är att plantera, odla, fixa, dona för din skull. I ditt tempo. För dig-inte för någon annan. Strunta i vad andra säger och tycker. Strunta i vad som syns i magasin eller vad en och annan trendguru påstår gäller i år. Gör som du vill. För att du skall njuta av ditt uterum-stort som litet. Gillar du brokigt, färgstarkt och galet osammanhängande. Kör på bara! Våga också prova något nytt. Det är kul. Jag lovar. 

En trädgård. En uteplats. En balkong. En plätt. En plats i solen skall vara ditt andrum, din plats på jorden att finna ro -den skall inte vara ett showroom för prestationskrav.

Om ni vill rådfråga, få tips eller bara någon som lyssnar in er vision så finns jag på Zetas Trädgårds "småblomsavdelning" (dvs Årstidstorget) från måndag. Kom och prata med mig. Nu kör vi.

Vi ses.

Blomsterkärlek till Er alla.

Bilderna är från Senya Guesthouse Midigama Sri Lanka förra veckan.

Februari

Äntligen en ny dator! Nu väntar ett arbete med att flytta över, rensa ut och sätta ny fart.

Jag har inte riktigt känt för att skriva här i mitt blomsterrum i rymden. Det har varit en tid av tanke och reflektion över mitt fortsatta bloggande.

Sannas Värld har varit mitt andningshål när jag känt mig kreativt frustrerad i världen utanför. Det är inte alltid jag får utlopp för allt jag vill dela med mig härute i den vanliga världen. Jag är min egen och skapar utifrån det. Jag möter ofta de som tycker att en alltför färgstark, spretig, påhittig blomsterrebell -som jag- kan vara lite mycket.

Men vet ni !? Det gör mig inget. Jag spränger ramar och gränserna hur mycket jag vill. 

Även om jag ibland kan känna mig  ensam. Vissa gånger får jag kämpa med mig själv för att inte ta det personligt när det känns som att jag inte för utrymme och gehör för mitt konstnärsskap. Som ett irriterande "honings-bi" kan jag komma med underbara idéer -i mitt huvud iallafall- lika snabbt som bina byter blomma. Jag fullständigt älskar att dela med mig och inspirera till att tänka nytt. Både till blomsterkollegor och annat löst blomsterfolk. Jag vill helst alltid ligga steget före. Våga lite extra. Dock vet jag att jag är ute lite för tidigt med min framtidskänsla som kan verka störande för mer konservativt tänkande blommänniskor. 

Här i min lilla cybervärld av blommor kan jag vara mig själv. Spränga varenda ram om jag får lust. Stiga utanför varenda blomsterlåda om jag känner för det. Skriva vad jag vill. Inspirera hur jag vill. Visa vad jag vill. Det är enormt befriande. Jag är så tacksam att jag fortfarande har de som kommer in och kollar av även om jag inte varit aktiv på länge. 

Dock finns det ju mycket att läsa om och om igen. Det jag skrev om när jag började för 4 år sedan har ju blivit aktuellt idag. Jag har blomstermissionerat för både det ena än de andra. Nu säljer jag gula buketter som aldrig förr och amaryllis finns i butikerna både på lök och snitt!! Amaryllis har jag kämpat för i 8 år efter en sagolik blomsterresa i Paris med underbart likasinnade blomsterfolk. Hipp Hurra säger jag! 

Hörrni mina blomsterhjältar. Tusen tack för att ni vill plocka blommor med mig, läsa om mina ibland förvirrade blomsterspaningar och att ni bara är här och delat min värld av växtkraft. TACK. Så med ny dator och i knät och förhoppningsvis lite tid över har jag en del som jag önskar dela med mig av till er fina blomsterföljare. Det som snurrat runt mig den senaste tiden.

 Första måndagen i februari bjuder jag alltså inte på en Re-cyber Monday utan lite vackra bilder av min Väddöträdgårds vackra förgänglighet i november. 

Blomsterkärlek/Sanna

Drömmen om en trädgård på burk

Jag tror knappt ni kan ha undgått min kärlek och passion för Grekland. Jag vet faktiskt inte när den föddes - min fascination för Grekland. Jag var i Grekland för första gången som liten flicka och minns de öde stränderna och pinjeträden som gick så gott som ner till strandkanten där de mjuka vågorna rullade in. Det var Skiathos någon gång på 70-talet. Min pappa paddlade mig och min bror i en ostadig farkost runt en udde och så nästa - och så nästa....det var småläskigt - så ofantligt spännande. Mina föräldrar berättade mytologiska sagor och jag var som betagen. Tror det kan vara då jag liksom blev hooked på Grekland. Liksom Bali kommer jag aldrig kunna släppa dessa resmål helt. De är en del av mig. Mitt rese-jag.

En annan passion jag har är ju återburk - bruk menar jag. Gamla burkar och dunkar har nog varit min grej sedan Pippi var sakletare och hittade en gammal konservbruk i ett dike. "Titta va fin!" - Vad kan man ha den till? Man kan plantera i den å då blir det en sådan där trevlig burk med blommor vetja.

Jag fullständigt älskar det enkla i att odla på burk. 

Allt klär i en plåtburk!

Med lite färg ordnar det till sig om det är viktigt med samstämmighet.

En och annan olivdunk och fetaostburk får nya blomstrande färgstarka välkomnade uteliv. 

Eller varför inte måla i alla färger. Galet glädjande urvackert i mina törstande ögon.

Det är det här jag fullkomligt älskar med Grekland. Det enkla odlandet i det som finns tillgängligt. Det behövs inget fancy utan man fixar en bytta och så blir det så bra så. Gamla färgpytsar och spakelhinkar i plast kan också vara iögonfallande för en resande blomsterperson. Det får blir ett inlägg framöver med återanvänd plast. 

Jag tycker om att odla i kruka. Det blir så härligt prunkande och ett skönt tävlande om vilken blomma eller grönt som skall få den bästa och mesta platsen. Vem som skall få synas mest. Visst jag planterar alldeles för trångt men  jag gör som jag vill i mina krukor. Jag blir tokkär i mina krukor varje år. Men drömmen är ändå en trädgård på burk på en grekisk ö. Där skall jag bli gammal och sitta utanför min grekblå dörr i svart klänning och virka spetsdukar i vitaste vitt. Så det så. 

Tills nästa gång vi hörs njut av en dröm i mina ögon. Much is more! Recycle! 

Blomsterdrömmar/Sanna

Mina rosor

Jag känner mig oerhört stolt över mina rosor mellan skog och hav i år.

Denna underbart varma sommar har jag faktiskt lyckats med min lilla rosenrabatt. Mellan födelsedagsfirande, resande och gäster fick min far sköta vattning.

Framförallt med mina tre Törn-rosor. Som förstås symboliserar mina flickor. Har vuxit något alldeles fantastiskt. 

De-liksom mina döttrar- har varit starka, kraftfulla, egensinniga och klarat av någon som mig.

 Som kan vara en aning okonsekvent, påhittig, lite förvirrad. Dock ändå väldigt närvarande på mitt egna lilla sätt.

                           

Hela förra sommaren fick alla tre bo i stan. 

I gamla historiska kopparkärl av varierande utseende från när och fjärran. 

Ni har förstås sett dem förr, men de är så vackra att de tåls att se flera gånger.

Jag hade svårt för att bestämma mig för var de skulle få slå rot.

Efter mycket blommig tankekraft bestämde jag mig för att deras rosrötter skulle få bli mellan skogen och Ålandshav. 

                                         

Det tog alltså hela sommaren innan de fick komma i jord. De fick bo i sin plastkruka som de köptes i hela sommaren. Jag tog hand om dem det gjorde jag men jag undrade lite hur det skulle gå att få dem att trivas.

Duktig och kunskapstörstig som jag är pratade jag med mina härliga kunniga kollegor och blomstervänner på Zetas Trädgård (köpte rosorna där-såklart) och fick de bästa råden för att lyckas med mina nya rosor. Det gjorde jag! Förutom att jag är överlycklig är humlor och bin barnsligt förtjusta. Underbart är det att sitta med morgonkaffe och humlesurr i en gammal rottingfåtölj.

Törnrosorna blommar så otroligt rikligt med sina ceriserosa blommor. 

Jag plockar och fyller allt möjligt som finns här i skåpen.

Blandar med det som finns. Jag älskar att krydda buketten med färskt doftande. 

Här med oregano i blom. 

Till mitt rosenland på Väddö fick förortens alla rosor flytta. Vi är ju mest här i rosentid. Jag grävde helt sonika upp de rosor som bodde runt mushuset och som inte riktigt varit nöjda genom åren på sina platser. De låg ett tag i svarta plastsäckar innan de kom i jorden...hmm...jag vet inte helt ok.  Dock klarade de sig riktigt bra faktiskt. Ingen har dött och alla blommar fint i år. 

Vårt blomsterland på landet har blivit till ett rosenkollo.

En aning brokigt men de trivs och får all uppmärksamhet och omvårdnad som de behöver.

Jag älskar mina rosor.

I stan bor fortfarande två rosor i kruka "Warm Wishes" i ljuvaste aprikos som fortfarande inte fått flytta till en bestämd plats. Jag räddade dem för sådär än 4 år sedan från att hamna i sopporna hos en av mina kunder. 

 I år hade de över 30 blommor. Doften är sagolik. Jag tror det blir ännu en vinter i garaget för dem dessvärre. De är väldigt tåliga med min ganska omilda hantering - vilket är en väldig tur.