Att kika in över en häck, en mur eller ett staket är en något förbjuden och lite busig egenskap jag har.
Något som jag har lite svårt att låta bli när jag är på resande fot. Jag lockas framförallt av det där operfekt perfekta.
Det finns en sådan harmoni och skönhet i det spartanska hopplocket. En katt, en plastkruka, en sekatör, en liten röd strandhink, ett borsthuvud och det som lockade mitt öga först: En underbarhibiskusblomma som kikade tillbaka på mig.
Så makalöst iögonfallande med alla skapade oaser på små trånga ytor och varsomhelst. Där det finns aning utrymme och plats "arrangeras" det med grönt och blommigt.
Längs med en husvägg funkar det liksom alldeles utmärkt - om man nu inte har någon annat ställe för sina krukor.
Promenerande blomsterfolk som jag får väja och se upp för att inte snubbla över växtlighet i kruka och kärl.
25:an bjöd på taggigt, knubbigt och rätt. Underbart förvirrande med sitt virrvarr av smått, stort och hängande i alla möjliga kärl på den pyttelilla klinkerbelagda pation.
Bakom andra järngrindar var det mer strukturerat av uddiga och feta växter. Raka rader och enhetliga krukor.
Casa Nisse - kändes väldigt västerländskt i den spanska hettan - hade även tänkt färg.
Jag föredrar förstås det galna. Det vilda. Det som bryter av.
Det är det som drar mitt blomöga till sig. Jag klär dock ej mina blommor i solhatt för vårens första brännande strålar. Där går även min gräns för vad som blir tacky och på gränsen till alltför smaklöst.
Men å andra sidan finnare med stråhatt mot solen än fiberduk och juteväv. En tujahäck med färgstarka sombreros skulle säkerligen få vilken vintertrött själ som helst att skratta. Eller vad tror ni?
Det som jag förundras och tycker är så himla härligt och urvackert är att det verkar inte ha någon större betydelse vad du planterar i - bara du planterar. Här hos oss ligger det en del trend i vårt val av både krukor och blommor år från år. Det är otroligt viktigt att det skall passa in och vara tidsenligt. I min värld blir det lite för genomtänkt.
Inget får liksom bara bli som det blir.
Jag tänker förstås jättemycket. För många, alldeles för många blomstertankar flyger genom mitt blomhuvud titt som tätt. De kan vara begränsande.
Jag vill aldrig förlora lekfullheten och skapandet av det oförväntade. Det spontana. Jag vill lämna en del åt slumpen. Inte styra fullt ut även om det kan bli så ibland.
Det har börjat smyga in några små funderingar kring sommarens blomsterkrukor, lådor och annat. Skall tygla dem så att de inte blir alltför genomtänkta för egen del.
För mina kommande kunders del kommer jag vara lyhörd och coachande. Finns det utrymme kommer jag föreslå nya och lite udda lösningar kring vad vi kan ha i våra lådor och kärl.
För visst är succulent- och kaktussläktet iögonfallande läckert.
Superhett med "Red lips" i brännande söderläge.
Mjuka upp den tuffa och den lite råa vilda västern-känslan med söta, vajande och bedårande blommor som hör svensk sommar till som pelargon, lavendel, cosmo, gräs och annat efter tycke och smak.
 |
Min chef,Erica,på Zetas planterade den fullkomliga kombon
med mangold och tagetes förra säsongen. Mangold är perfekt i vas. |
Tagetes kan jag tycka skulle passa till en cool & fet sommarplantering i en udda rostig ärgad koppar tunna eller en delat besinfat med loggan kvar. Undrar var jag kan "sakleta" efter en sådan!?
Oavsett vilka tankar ni har kring era sänsongskärl; lova mig att ha roligt! Ta det du har. Köp lite färg. Måla skapa nytt och fräscht av gammalt om du nu så vill ha det samstämmigt omkring dig. Fyll sedan med prunkande blomsterglädje. Låt det bli galet och unikt. Lite mish mash inviger till blomsterprat med grannar, familj och gäster.
Ha en urfin helg.
Enjoy.
