Mjuka rustika knöliga grekiska vita ytor. Mina händer kan aldrig hålla sig vid mina sidor. Jag måste känna. Jag låter mina händer sakta vandra över väggar och murar. Jag blundar. Mina känsliga händer memorerar och registrerar varenda detalj. Kallt, varmt, hårt, buckligt, strävt, slätt, skrovligt, mjukt.
Liksom mitt visuella intryck kan sättet vad mina ömsinta blomsterfingrar upplever ge mig samma upplevelse.
Jag känner en eufori av något som jag har lite svårt att sätta ord på. Jag påminns om ord som Lilla M -som nu är 21- alltid frågade när hon stod inför något nytt och spännande som tre-åring: "Vad luktar det, vad smakar det, får jag känna?" Hennes nyfikenhet på världen rymdes i dessa små frågor för allt som hon stötte på.
Krukor i fetaostvitt lockar absolut också smaksinnet. Men jag undrar hur det skulle uppfattas om jag började slicka på en vacker kruka i hopp att den skall smaka grekisk yoghurt.
Men tänk att ha ett hus som ser ut som en fetaostkub! Btw utsnyggt till grekisk terrakotta och patinerat trä. En naturstensmur är en önskan jag har och så förstås av grekisk sten och då gärna med spår från något gudomligt.
Känns inte dessa enorma vita urnor helt gudlikt majestätiska!?
Vackert till värme och soltörstande växter. En rejäl musse-pigg-kaktus i vitt är lite av en dröm. Barndoms-feelings för min del - från svunna tider i heta länder. Därav min soltörst, kaktuskärlek...
....och en fullständigt galen förälskelse till enorma urnor i terrakotta.
Over-sized är och förblir coolt. Både till det lilla huset och det stora.
Smått och vitt funkar.
Dock gillar jag magnum-krukor i vitt. Knotiga och helt fantastiska olivträd gör sig verkligen i bastant & vitt.
Jag är en väldigt brokig blomsterperson. Jag tycker om olika. Vårt hem är fyllt av allt möjligt. Framförallt från vårt resande. Dock består grunden av flera nyanser av vitt. Det ger oss spelutrymme att variera oss.
Men något som jag faktiskt tycker mindre om och finner ganska tråkigt är att varenda hus på vår tidigare mångskiftande gata - som började ta sin form på mitten av 1930-talet - har byggts om och målats vitt. Så sorgligt kan jag tycka att på 20 år står det nästintill bara vita nyfunktionalistiska sockerbitshus med inslag av trä. Det finns förstås "äkta" funkishus också - de tokgillar jag. Men när gamla rara fina trähus har blivit vitputsade och frykantiga!?
Känns det bara väldigt mycket i hjärtat att man har tagit bort husets själ. Har man inte byggt om och ut i fyrkanter har man ändå målat vitt. Kan säga att det engelsktröda mushuset med sina olivgröna fönsterramar sticker ut.
Jag tycker om historia och något som förmedlar en saga ju. Om det gamla huset är fullt, trasigt och jättetråkigt kan vi absolut göra om - göra nytt -bygga nytt - måla nytt. Men slingrar sig en trend av något och alla gör likadant är det bara dystert.
Jag tycker om att bevara det som är fint.
En burk vit färg kan förstås ändra på uttryck och förvandla en stor kruka till något väldigt iögonfallande. Även i vitaste vitt. Framförallt på en grekisk ö i solvarma september.
Kan inte låta bli att leka med tanken att grekiskt vitt har en mytologisk symbolik och tanke.
Zeus förvandlade sig till en stor, vacker, muskulös & frestande vit tjur när han blev helt betagen av en prinsessa som plockade blommor på en äng. Prinsessan blev givetvis lockad att hoppa upp på den ståtliga vita tjurens rygg som genast rövade bort henne i en hast över en hel kontinent. Prinsessan Europa hamnade på Kreta och födde Zeus barn.
En otrolig vacker ö i skiftningar av vitt vecka 37 2014. Mykonos. Tror faktiskt att det är topp 1 hittills. Denna ö var som att kliva in i ett grekiskt vykort.
Det kommer mer senare och i färg.
Ha en härlig lördag.
Kram Kram/ Sanna. P.S Jag försöker ta seden dit jag kommer klart att jag packar grekiskt vitt i väskan;)
