En riktig sötnos med rötter från Afrika. African Violet.
Den bedårande tantblomman Saintpaulia har en lång historia. Den hamnade i fönstren i de svenska hemmen i slutet av 1800-talet.
"en nätt krukväxt med blå, violliknande blommor under hela året". Så marknadsfördes Saintpaulian av Göteborgs trädgårdsförening när den började säljas i strax innan sekelskiftet. Läs mer om raringens historia här.
Sainpaulia vill ha det ljust. Dock inte direkt solljus när solen är som allra starkast. Typ från mars till september. Saintpaulian vill ha lagom med vatten. Låt den torka upp mellan vattningarna. Förr sades det att du skulle vattna den på fat. Men det spelar faktiskt ingen roll. Du kan vattna ovanifrån om du vill. Huvudsaken är att inte rötterna står i blöt. Det är lättare att vattna ihjäl denna sötnos än tvärtom. Med rätt dos av allt -vatten, jord, ljus och kärlek- blommar den hela året. Ingen vila här inte. Underbart!
Efter jul börjar Ulriksdals Slottsträdgård sälja sina egenodlade Sainpaulior. Då frossar jag. Priset är överkomligt och du kan köpa många. Av alla färger.
Jag fyller kärl och krukor till bredden. Skapar vårkänslor tidigt.
När fortfarande vintern bäddar in mushuset i ett vitt täcke börjar våren spira inne hos oss. Närodlade Saintpaulior sätts i trädgårdens sommarkrukor och vårlökar placeras i återvunna konservburkar på vårt matbord. Ögonfröjd till varje måltid.
Saintpaulian är en riktig svensk klassiker. En absolut klassiker blir ett gäng snövita darlings i Waldermarsuddekrukan. Passar i både slott, koja och mushus.
Sagolikt fin som liten snittblomma är den också. Saintpaulian. Jag blir nyförälskad gång på gång.
Jag älskar blommor i vas. Jag använder mina krukväxter som sommaräng när marken är frusen. Plockar och sätter i vatten. Enkelt till vardag och fest.
