Grönt kulturarv

En av helgens höjdpunkter är lördagsfrukosten med SvD Magasinet. Ett riktigt helgmoment. Myser och njuter till fullo. I Magasinet finns det alltid något läsligt som jag fastnar lite extra för och sedan gillar jag bostadsannonserna. 

Förra helgen skrev Agneta Ullenius- SvD trädgårdsexpert- en spännande artikel om vår trädgårdshistoria och hur vi på bästa sätt skall bevara våra tåliga, hållbara och gammaldags trädgårdsväxter. 

Precis som vi försöker hitta tidstypisk inredning när vi renoverar gamla hus vill vi förstås hitta den där härliga gammaldags blomsterprakt som kan tänkas funnits i den där gamla trädgården vi just blivit med. Svensk torpkänsla är verkligen sommarfint. Det tycker jag om. Även om jag drömmer om en engelsk rosenträdgård a la David Austin, en skön sydeuropeisk olivlund med doft av citron och lavendel eller en exotisk beachnära oas med kaktusar och palmer. Drömmar måste jag ju ha även när jag ligger i hängmattan mellan två björkar i ett hav av prästkrage, timotej och smultron. 

Kinesisk kärleksört, jätteprästkrage, fjädernejlika, strandbinka, höstflox - "Alma Jannsson" och "Ingeborg från Nybro" är sköna gamlingar som har överlevt i årtionde. Redan före 1940 odlades de. Byteshandel, arv och blomstergåvor mellan släkt, vänner och grannar har gjort att de fortfarande finns här och nu. Gillar blomstrande historia som går över generationer. Vandrande blommor är min grej.

Som berättelsen om "Bröllopsgåvan". Jätteprästkragen var faktiskt en skånsk bröllopsgåva från 1923 som levt vidare till idag genom samma släkt. Alla de ovannämnda perennerna har en liknande familjenära saga. Vilken härlig tradition att dela med sig. Vilken tur att intresset blommar upp igen - för vår "blommiga kulturhistoria" att faktiskt vilja föra vårt svenska blomsterarv vidare. 

Jag minns att min farmor gärna delade med sig av sin prunkande trädgård.  Min mor var lite av en "blomstertjuv". Hon smög sig in på ödetomter och "lånade" lite av varje och satte i våra rabatter på Väddö. Stjärnflocka, fingerborgsblomma, nyponrosor, prästkragar, smultron, hallon. Flera finns fortfarande kvar. Förvildade. Jag och min granne har också bytt lite och delat med av oss av det vi har haft mycket av. Även om det var ett tag sen nu. Delad trädgårdshistoria är blomglädje. 

Sveriges Lantbruksuniversitet har under en massa år gjort en inventering av äldre trädgårdar och dess perenner. Närmare bestämt 1100 växter har samlats in och valts ut för provodling. Om tre år skall det finnas omkring 400 arter i en ny blomstrande genbank i Alnarp. Här skall plantskolorna kunna beställa fortplantningsunderlag och själva kunna odla de ålderdomliga finingarna.

Den äldsta perennen de fick tips om är en röd bondpion som odlats i samma släkt sedan 1840-talet i Västergötland. Sådan här historia ryser jag av. Tänk vad häftigt att den har gått i arv i flera hundra år. 

Den här pionen -Sarah Bernard- har varit med ett tag. Hur länge vet jag inte. Hon fanns här när vi flyttade in och har säkert funnits där långt innan dess. Möjligen ända sedan huset stod klart 1937. Jag älskar när hon blommar med alla sina tunga rosa huvuden. Blir lika förundrad varje år. Berörande vacker. 

Framöver kommer vi kunna överraskas av fler blommiga hemligheter i modern tappning. Varje år kommer nya växter från vår gröna historia att avslöjas. Kittlande blompirr för odlingssäsongen gör ju vem som helst upphetsad. Nu får vi hjälpas åt att se till att våra gamla rosor, pioner, köksväxter, träd, bär och annat får fortsätta sprida blomsterglädje i ytterligare generationer.

 Till kommande trädgårdssäsong kommer det finnas 6 stycken gamla mormor/farmors perenner i handeln med benämningen "Grönt kulturarv". Helt underbart tycker jag. 

Här kan du läsa mer om Perennuppropet, om tanken och hur blomsterjakt och kartläggning gått till.

P.S Bilderna har inget med artikeln att göra. De är ett blomsterinferno från sommaren med min iphone och nikon.