söndag 16 oktober 2011

Shades of Pink

Oktober.


Förutom varma höstfärger.




Förmedlas påminnande och tänkvärda nyanser i rosa. Tänk Rosa.


Cancern har varit så nära att jag kunnat ta på den. Sjukdomen är elak och innebär svår smärta. För mig även en stor och djup sorg. Min mamma blev bara 53 år. Min pappa drabbades för några år sedan, det har gått bra. Även om vi blivit äldre så var det en process som vi alla skulle ta oss igenom. Sjuk som osjuk. Pendla mellan hopp och förtvivlan. Tacklas med gamla minnesspöken. Jag känner stor sympati och berörs när andra i min omgivningen drabbas. En nära vän till min syster har ärligt och naket delat med sig av sin resa i bloggform.

Här (sidan 38) kan ni läsa hennes krönika i Apotekets tidining som finns ute nu.


Shades of Pink. En rosa omfamning.




 Rosa bandet 2011. Lysande samarbete av Mr Odd Molly och Mrs Dansa i Neon. The perfect couple.



Köp en massa rosa band. Skänk en slant. Köp blå band. Skänk en slant.

Skänk en slant till Cancerfonden.

Skicka blommor via Euroflorist. Nu är inte jag en stor fan av menybuketter. Men här kan jag göra ett undantag. For the good cause. Dessutom kan du beställa ett Rosa Band och skicka med buketten. Plus där för Euroflorist.  Så passa på att skicka välgörande blomster till nära & kära och de som kan bli nära & kära.

Iphonefoto: Sanna

2 kommentarer:

  1. Cancer är en himla skitgrej. Har precis som du flera i min närhet som drabbats. Min allra bästa vän dog i cancer endast 22 år, min svärfar dog också i cancer. Och ja, har flera till också i min närhem som drabbats men lyckligtvis besegrat skiten och lever och mår gott. Allt stöd behövs. Viktigt inlägg.

    PS. Älskar skulpturer..... Var på Ulriksdal i dag..... :-)))

    Kram
    Charlotte

    SvaraRadera
  2. Hey Charlotte,

    Jag är så ledsen för din skull. Det sägs att tiden läcker alla sår...jag säger att vi lär oss leva med såren. De där såren kan gå upp, blöda, svida så pass att det kommer tårar då och då. Men man lär sig blåsa och plåstra om dem när det behövs. Cancern känns orättvis och lömsk. Vi vet aldrig. Jag kan känna rädsla då och då. Tänk om jag likt min mor inte får uppleva mina barn växa upp. Följa deras utveckling och blomstring. Lev kärleksfullt i nuet. Det enda rätta. Besök lustfyllda och ljuva ställen. Älska skulptur och blomsterprakt! :)

    Hoppas du hade det sagolikt på Ulriksdal. Det är lite som att gå runt i en sagobok. Blomster, väsen och en och annan människa. ;)

    Ta hand om dig. Vi hörs.

    SvaraRadera