En ensam stol kan vara så väldigt inbjudande i vilket sammanhang som helst. Undrar förstås om inte en avsides lämnad enkel plast stol i en trädgård -bortom hetsig trafik i ett exotiskt och varmt underbart land- ändå lockar ännu mer än någon annan sittplats. För vem vill inte sitta helt solokvist under en palm på en sådan magisk plats?
Där våra skynken hänger på tork och där en brokig skara bouganvilla slåss om att skapa ett blickfång.
Där den livslevande gräsklipparen ser till att gräset tuktas sakta.
Vi hörde av en fin vän till familjen. Hon sa: Kom och bo där vi bor!
Så det gjorde vi. Och vi stannade. Stannande. En natt blev till fyra.
Ett guesthouse med en trädgård är svårt att flytta ifrån.
Vi boade in oss ordentligt.
Levde med underbara och spännande människor som "hemma".
Delade tid och utrymmen.
Tiden gick långsamt och dessa dagar kändes som veckor vilket var helt fantastiskt. Jag undrade stilla varför dagarna faktiskt kändes riktigt långa.
Jag hann njuta av detaljer och ögonblick. Betrakta. Lyssna.
Den enda förklaringen är/var att jag faktiskt landade. Att jag efter en otroligt turbulent tid- i mitt blomsterkaotiska liv- faktiskt hade varvat ner. Släppt och låtit mig själv vara.
Jag fick vara för mig själv och ingen störde när jag gick runt med kameran och njöt.
 |
| Grannpojkarna kämpade med sin egentillverkade drake. En trädgård omgiven av palmer är inte direkt en drakflygarvänlig omgivning. Men för mig var deras envishet och leenden det finaste jag kunde uppleva just då. |
Kanske får jag ett speciellt uttryck, sänder ut osynliga signaler: Jag är i min bubbla nu. Sannatid. Egentid.
Och varför sattes konservburkar på de vackra enkla staketen? Återvinning? Fågelskrämma? Tjuvlarm? Eller var det barnen?
Jag skulle förmodligen aldrig ens tänka tanken att det var något vackert med kantiga, vassa, öppnade, tomma konservburkar om jag inte stannade upp. För visst var det något som störde mitt öga? I allt intensivt djungelgröna skapade de ojämna pinnarna med de metalliska hattarna något oförväntat. Det var helt enkelt fint på sitt sätt.
Nu är jag tillbaka hemma igen till den svenska trädgårdssäsongen. Jag måste dock erkänna att jag kan föredra den exotiska enklare trädgårdslunken än den hysteri jag vet väntar mig. Det jag vill påminna om är att plantera, odla, fixa, dona för din skull. I ditt tempo. För dig-inte för någon annan. Strunta i vad andra säger och tycker. Strunta i vad som syns i magasin eller vad en och annan trendguru påstår gäller i år. Gör som du vill. För att du skall njuta av ditt uterum-stort som litet. Gillar du brokigt, färgstarkt och galet osammanhängande. Kör på bara! Våga också prova något nytt. Det är kul. Jag lovar.
En trädgård. En uteplats. En balkong. En plätt. En plats i solen skall vara ditt andrum, din plats på jorden att finna ro -den skall inte vara ett showroom för prestationskrav.
Om ni vill rådfråga, få tips eller bara någon som lyssnar in er vision så finns jag på Zetas Trädgårds "småblomsavdelning" (dvs Årstidstorget) från måndag. Kom och prata med mig. Nu kör vi.
Vi ses.
Blomsterkärlek till Er alla.
Bilderna är från Senya Guesthouse Midigama Sri Lanka förra veckan.
