In season

Årstider. Fyra stycken. Den ena avlöser den andra med en brytning. 

Vi får känningar av det nya och vi börjar sakta släppa taget om den tiden som varit.  

Som att förskona oss från smärtan dunstar de sista dropparna av en årstid sakta bort.

Vävs in i något nytt som tar oss med storm och ger oss ny kraft. Ny fart att planera och fantisera. Varje brytningspunkt är som ett nyår i sig. Olika säsonger har sina göromål. Just där i växlingen. Gör jag omedvetet upp vad som skall hända härnäst.

Vår: fönster, trädgård, täppa, vårstäda,  packa fram, plantera, kratta, beskära, gödsla. Vårens "To-Do" lista är lång. 

Sommaren: rensa, lata sig, bada, gräsklippning, grilla, sommarmysa, måla, plocka smultron,allmänt sommarpyssel. 

Höst: kratta, klippa, svampplockning, ställa undan, städa garaget.

Vinter: städa källaren, rensa, organisera, storstäda, vintermysa, filmtittande, tända ljus, tapetsera, projekt, planerande. Vinterlistan kan bli hur lång som helst. 

Ni som hängt med mig några år känner ju min absoluta kärlek för sommaren. Sommaren är min största kärlek. 

Jag blir nyförälskad varje år i juni. Sedan har vi ett intensivt, häftigt, himlastormande förhållande hela sommaren. Kan vara just därför jag har så väldigt svårt att släppa. Jag klänger mig fast desperat och skriker inombords: Neeeej, lämna mig inte! Inte såhär jag är inte klar med dig. Jag älskar ju dig så djupt.

Men jag är ändå hyfsat mogen och inser att jag måste låta den gå. Jag vet ju att vi blir galet nykära nästa juni. Jag har ju njutit av varenda dag. Plockat,smekt, doftat, smakat, känt. Sommaren älskar mig tillbaka varje år. Jag vet det.

Den lilla blomsterflickan kommer alltid leva i mig. Hon som springer barfota och plockar blommor med rötter och allt i dikeskanten och på sommarängen. Hon lever sida vid sida med mitt vuxna blomsterjag.  

Mitt vuxna blomsterjag kan ha ganska bestämda åsikter när det gäller blomster. Som var säsong har sina blommor. Som tur är tar flickans nyfikenhet, ombytlighet, bus, kreativitet över. Helt ärligt för det mesta när det gäller det mesta. Är glad för det.

För NÄäää vet du vad: säger hon Det är ju helt underbart att få nosa på de första luktärtorna redan i februari. Bli galet uppiggad av en bunt vallmo i samma månad som tulpanerna. De är ju i säsong någon annanstans på jorden. Bara inte just här-just nu. 

Jag har verkligen tänkt om. Tänkt nytt för egen del. Nu får jag ju chansen att liksom få en föraning på vad som skall komma snart-på riktigt-här. Det är liksom ett förspel. En retning. 

Jag avgudar ju sommarblommorna. Från pionernas första knopp till de sista fallande kronbladen från mina frösådda ringblommor i rabatten mellan skog och hav.

Nu får jag njuta. Redan nu. Det är toppen!Jag tröttnar aldrig på dessa blommor iallafall. Dessutom passar sommarblommor och vårblommor alldeles förträffligt ihop i vilda buntar. En urskön cross-over. Funkar ända in i brytningens tid.

 Kan hända att avskedet blir lättare vad vet jag. Menar om man får njuta extra länge av sina favoriter. Och att blanda ihop årstidens blomster hur man vill. Just det kan eventuellt göra saknaden av sin favorittid lättare.

Nu förstår jag tulpanfolket som blir alldeles lyckliga när tulpanerna numer kommer i typ oktober. Måhända en vårförälskelse spirar just hos denna medmänniska. Jag tycker tulpaner är ok dock går jag liksom inte igång på dem som med sommarblommorna. Vi är olika. Det är helt underbart. För mig som blomsterperson. För då utmanas jag i mitt skapande. Dagligen. 

In season now: t. ex vallmo, luktärt, ringblomma, prästkrage. Härligt i buketter med vårkvistar, tulpaner, hyacinter och en massa massa annat. Hur känner ni? Är det mysigt att få en förkänsla även om det är långt kvar till den "rätta" blomsterperioden här i vårt hörn av globen?

Jag för min del tror jag skriver ett litet kärleksmeddelande till min årstid och berättar att det pirrar lite. Att jag längtar. Att jag snart är där. 1:a juni om inte förr. Ibland klarar vi oss inte och måste ses tidigare. De åren är de bästa. Ännu bättre är de åren som sommaren inte vill frigöra sig från mig utan stannar nästan hela september. Åhh, vad jag längtar!

Kramar S

P.S Alla bilder är från en av mina fantastiska blomsterplatser jag har förmånen att få vara Makalösa Blommor på Sveavägen i Stockholm. Där finns alla årstider i butik. 

Betraktelser

2014. Ett helt nytt år ligger framför oss. Framför mig. 2014 är ett ofantligt stort år för mig. En milstolpe i mitt blomstrande liv skulle man nog kunna säga. Jag fyller hela 50 år i sommar. Det känns helt makalöst. Skrämmande. Fantastiskt. Gammalt. Och en aningens ångestladdat. Nu när det är något "fult" att bli gammal känns det svårt att tackla de blandande känslorna inför den stora dagen. Hur är man när man är 50? Är det någon skillnad mot att fylla 40 eller 30 med för den delen? Förutom det kroppsliga "förfallet" förstås. För det går liksom inte att blunda för. Ibland kan jag bli både förvånad och lite chockad när jag ser mig själv i spegeln. Är det där jag? Men...va hände!? När började det hänga och skrynkla sig sådär? 

Dåliga dagar vill jag göra som många (MÅNGA) andra - ringa till närmaste skönhetsklinik och bara be dem återställa mig. Till mitt forna knoppiga och söta jag. Fylla på både här och där, skära och lyfta både fram och bak. Men ungefär där tar det stop. Tankarna hejdar sig. Jag pudrar på lite extra på skrynklorna, lägger kanske en fin rosa skugga på de hängande ögonlocken, drar borsten genom det tunna håret, drar in den degiga magen, klämmer in rumpan (jo det stämmer...tyngdlagen) i riktigt tighta och "shapande"Levisjeans och tar snyggaste sjalen runt den begynnande kalkonhalsen - det är inte som i "Lagens Änglar" att en snygg man kommer fram och smeker dallret. Vänder mig från spegeln och ser inåt.  Jag är ju ändå jag. Den jag alltid varit fast med en större trygghet med just Mig. Det är just det som är bra med att bli äldre. Med åldern kommer en ökad självinsikt, självkänsla och självförtroende. Jag är min egen. Jag gillar faktiskt Mig. Nästan jämt. Skalet får jag på köpet. När allt kommer omkring är det en del av mig.  Jag tycker dessutom att naturligt åldrande är så otroligt vackert. Kraftfullt. Lugnt och betryggande. 

 

"Selfie" ett av 2013 nya ord.
Gäller att hänga med sin tid ;)

Bra dagar känner jag mig så himla nöjd. Fan, jag är snart 50 och är helt ok! Jag är ju liksom Sanna! Dessa dagar känner jag mig ohotad och harmonisk. Det är galet härligt att bli äldre, vackrare, klokare, modigare även om jag alltid vågat. Det syns att jag skrattat, gråtit, skrikit, fnissat hystersikt, att jag har solat -lite mycket kanske, men jag älskar solen- och att jag varit med ett tag. Det är helt naturligt att det syns och att det känns i kroppen. Livet. Mitt liv har serverat både bra och dåliga upplevelser. Det lär det fortsätta att göra. Förhoppningsvis mer trevligt än otrevligt. Det kommer komma fler "skrynklor" det vet jag med säkerhet. Jag vill helst vara stolt över varenda en av mina "skrynklor"! Även om jag inte vet eller kan lova att jag aldrig någonsin kommer besöka den där kliniken.

Det hör ju till att åldras. Varför är det så tabu att bli äldre? Det är ju faktiskt inget vi kan undvika hur vi än försöker. Inte alla skönhetsoperationer i världen kan hejda vårt åldrande. Vill vi verkligen leva i evig ungdom!? Både kroppsligt och mentalt.  Tror möjligen att det är lite tuffare för kvinnor i denna ålder. Jag kan ha fel. Förutom klimakteriet - är inte själv där än som tur är!  - är det många som jag talat med som säger att det är tuffare i arbetslivet efter 50. Är det skillnad på att vara 45 eller 52? Det är "ingen" som anställer eller satsar på kvinnor 50+, är det verkligen så? Verkar ju helt galet, jättekonstigt och sorgligt tycker jag. Inget barnafödande, inget VAB:ande (inte för att det skall spela någon som helst roll) och ofta vuxna och nästan utflugna barn. Det borde vara en lysande potentiell påläggskalv. Vis, mogen, lojal, erfaren, vacker och har minst 15-20 år kvar att jobba. Hur som helst hoppas jag att det blir som i vissa stater i USA att ålder, etnicitet, kön inte längre behöver redovisas i CV:n. Det är kompetensen som gäller och resten har faktiskt ingen betydelse. Sverige borde hänga med i tiden.

Då och då måste jag kliva utanför mig själv och betrakta mig själv utifrån. Vad som händer omkring mig. Vad som gör mig illa, vad som får mig glad och lycklig, vad som gör mig irriterad och arg och om det är något som behöver förändras. Helt enkelt bara titta på vem jag är från andra sidan. 

 Kanske kommer jag göra denna betraktelse lite oftare detta år. Förändra det som behöver förändras, behålla och uppskatta allt det andra. Jag vill växa till mig lite till, njuta och vara uppmärksam på min och mina näras existens hela 2014. 

Ingen och jag menar ingen skall få ta bubblorna ur mitt liv i år.

Jag vill tacka alla ni som har delat min värld med mig både irl och "in cyber space" 2013. Jag uppskattar och är så glad att just Du vill dela mina betraktelser i stort och smått. Jag vet inte hur Sannas Värld kommer att se ut 2014. Det blir den blomstrande lusten och spirande nyfikenheten som kommer styra även om jag blir lite äldre och visare. Jag hoppas på att du fortsätter kommentera och maila mig. Det är så himla roligt. 

Jag önskar Er alla ett riktigt härligt blommande 2014!

xoxo/ Sanna