Re-cyber Monday

tisdag 27 september 2011

Studie av människan

Studerar alltid människor lite i smyg. Vad har de på sig. Vad tänker de. Var ska de. Vad bär de på. Vilka blommor skulle passa. Vilka blommor skulle de köpa. 

Människomyller på en busstation.

Människor vid bord. Gillar det intima vid ett litet bord på ett kafé. 

Enstaka människor. The Sartoralist på mitt sätt.

 Bara människor.

Verksamma människor.

Turistande människor.

Det vällde ut amerikanska människor ur tre bussar. De fotograferade, pratade, rökte och sedan borta.

Max 5 minuter och sedan tomt och tyst. Fascinerande. Hann de uppleva atmosfären, det klara och blå vattnet?

Njutande människor. De var så himla fina de badande damerna. Filosofiska.

Ett och annat djur fångar också mitt öga. 

Smygtittande foto på Kefalonia: S. Westien

Recyber Monday

torsdag 19 december 2013

I juletid

Jag är kreatör. I juletid och annan tid.

Jag gillar utmaningar. 

Det sporrar mig att utnyttja olika material.

Använda olika saker. Alla butiker och platser sparar på diverse varierande ting som lockar mig.

Jag utnyttjar möjligheten att experimentera. Att använda det som finns. På ett annat sätt. Det tycker jag är kul. För jag tycker inte om saker som glöms bort eller helt enkelt slängs. 

Det är min grej.

 Att återbruka. Att återuppfinna.

Jag inspirerar mig själv och andra genom att ta tillvara på det som finns. Man skulle kunna säga att jag återbrukar tidigare års felköp. Bilden har inget med felköp att göra. Kvistarna samlade jag påväg till jobbet efter en natts storm. Hela vår gata var full.

Jag blandar och mixar. 

Jag är modig när det gäller mitt skapande.

Vissa kallar mig oteknisk och spretig.

Det bryr jag mig inte om. Eller nu ljuger jag. Det känns ibland i mitt inre och jag undrar varför det sägs. Men man får absolut tycka vad man vill om mig.

Jag har mitt formspråk, mitt blomsteruttryck och jag tar min plats.

Jag har många färger på min palett.

De vill jag dra nytta av. 

Att jag är mångsidig.

Jag är ruskigt förtjust i att tänka utan för mina blomsterramar. 

Det ger mig blomsterro i stressad juletid.

Peace 


P.S Bilderna kommer huller om buller med texten och är från mina mycket härliga kreativa veckor på Näsby Parks Blomsterhandel i Täby. Tack för att Ert förtroende för mig. Nu är jag på en annan fin butik fram till jul. Hos min fina blomstervän som driver Floristverkstan i Sundbyberg.  

Flashback Sunday

onsdag 8 maj 2013

Din saga

“I can't go back to yesterday because I was a different person then.” 

Jag tröttnar aldrig på sagan. Alice i Underlandet är en älskad bok. 

“Who in the world am I? Ah, that's the great puzzle.” 

Din favorit saga är en sann inspirationskälla. Jag går ofta tillbaka till mina barndomsböcker för att hitta inspiration. Det kan vara en bild, ett citat, en känsla som kittlar till. Något som väcker lusten till att få skapa en egen liten berättelse.

Gillar att man tar till vara på alla tillfällen att göra livets saga visuell. En förlovning är för det mesta ett väldigt intimt kapitel.

Så fint att anlita en duktig fotograf som förevigar din fantasi. Din saga. Ditt tredje kapitel på din kärlekssaga. 

“You would have to be half mad to dream me up.” 

Bilder: Alice in Wonderland Engagement Green Wedding Shoes

Recyber Monday

lördag 25 maj 2013

Gran-ma-style

Oppa is gran-ma-style

Vaserna med de röda elegansnejlikorna
 är alldeles nya från Garden Flow Shop.
Charlotte har en massa fint i sin webbutik. 

beautiful, loveable.

Gammalt och nytt. En salig blandning. 

Mina senaste skatt från Myrorna förra fredagen. Min nya förälskelse. 60-tals keramik. Gärna svensk. Sådana som påminner om farmor, mormor, mamma. Som jag tyckte var vansinnigt fult när jag var liten. Nu letar jag på loppis och secondhand. Lyfter och kollar.

 Ahh...Öland, Skokloster, Bromma keramik och tillsammans 100 kr. Vilket fynd!! Visst lite kantstött här och var. Gör inte mig något alls. 

Pelargoner och kaktusar på fönsterbrädan. Farmor-style. Farmor hade förstås alltid röda. Jag kör Mårbacka från Ulriksdal. Min gran-ma-stajl.

Waldermarsuddekrukor samsas med ett modernare fromspråk signerat Ingegerd Råman. De vita krukorna har I. Råman formgett för Gustavsberg. 

De i frostat glas har I. Råman designat för Reijmyre Glasbruk. 

Jag gillar mina samlingar. Jag spar på godbitar. Växlar och byter. Efter lust, säsong och tid.

Jag har väldigt lätt för att bli berörd. Av olika saker och helt plötsligt. Förra helgen rördes jag till tyst gråt av ett hemma-hos-reportage i SvD Magasinet. Jag brukar inte falla i tårar av köksrenoveringar, trädgårdstips eller planlösningar. Men det här var en riktigt fin historia. En berättelse om sorg, nyförälskelse, framgång, omstart och ett hus. Bilderna i reportaget var fulla med en himla massa saker, prylar, konst, gamla fotografier, möbler, design (signerad och osignerad) m.m m.m. Helt underbart, jag hittade nya härliga detaljer vid varje titt.  " Hjärtlig mixad maximalism" läste den två gånger. 

" Det gamla stationshuset är fullproppat med konst, konsthantverk och design i alla former. Paret är ivriga konstsamlare av nutida skandinavisk konst och  Bengt har också en svaghet för romantiskt sekelskiftesmåleri. Mette älskar alla former av antikviteter, design och keramik. 

Båda brinner för människors kreativitet och delar med sig av sin tid och sina resurser för att stötta unga designers, kulturverksamhet och välgörenhetsprojekt som de tror på. 

I det gamla stationshuset struntar de fullkomligt i att hålla sig till vissa stilar. Blandningen är totalt respektlös. 

-Vi inspireras av mångfald och sensualismen, sann maximalism. Jag tycker att en vacker sak framträder ännu mer i kontrast med något annat. Köper man något med hjärtat passar allting in. Förr eller senare säger Mette."

Jag fullständigt avgudar personliga hem. Jag har alltid haft ett brokiga hem. Sedan jag flyttade hemifrån. Mycket saker, böcker, fotografier, reseminnen och annat plock. Visst påverkas jag av trender och modevindar. 

Ett fat med en samling minnen. Gamla och blivande berättelser
på ett vackert kermaikfat som i sig har en liten nygammal historia.

Men grunden har alltid varit densamma. Jag tycker om ting med affektionsvärde. Personliga saker. En historia. Ett minne. 

Tårarna som föll över artikeln om stationshuset var just av den anledningen. Den berörde ett minne. 

I skrivande stund håller vi på med fasad och fönsterbyte.

Mushuset hade haft samma ägare sedan det byggdes 1936. Nu skulle barnen sälja huset efter föräldrarnas bortgång. Vi åkte och kikade och jag blev förälskad på en gång, även om det var både nergånget och opraktiskt. Jag kände husets själ, här skulle jag bara bo. Men så blev det inte. De ville ha alldeles för mycket pengar för vår plånbok. Jag var urledsen. Vi fortsatte vår husjakt. Men hittade aldrig något som vi kände för. Vi blev gravida och allt husletande pausade. Och så plötsligt var det ute igen. De hade inte fått det sålt. Vårt hus. Det var meningen att det skulle bli vårt. Jag var så övertygad. Nu fick det inte gå till någon annan. 

Förra helgen stod det plötsligt ett gammalt par på vår infart.
 Det var en av döttrarna som växte upp här.
Hon och hennes man brukar åka förbi huset när
 de åker till föräldrarnas gravplats.
Det har hänt ett och annat - även om vi har bevarat så mycket
vi kunnat och känt för.
Som körsbärsträdet. Vi bygdde vår uteplats runt det.
Det gillade dottern. Jag hoppas på ett längre samtal nästa gång.
Vill veta lite mer om vårt hus historia. Den sagan som var innan vår.

Nu bor vi här:)