En kväll efter stängning vandrade jag runt i kvällssolen på mitt sommarjobb.
Tanken var att prova min nya kamera och
komma Zetas invånare riktigt in på livet.
Vara närgången.
Verkligen känna pulsen.
Någon nästan ropade: Hallå!! Ja du där! Här är jag! Ser du mig!
Några andra vara svåra att missa. De visade gärna upp sina färgstarka personligheter.
Andra tog det rätt coolt.
I en handelsträdgård ryms en salig härlig blandning av sköna växande varelser.
Att vara trädgårds-papparazzi känns ganska harmlöst. Snällt på något sätt.
Betrakta. Nära och länge.
Vilken tur jag har haft som halkade in på ett rosblad i denna fantastiska trädgård. Tack till er som tänkte på mig när det behövdes en extra hand.